Men först lite bakgrundshistoria:

Som jag berättat tidigare så vardagstränar jag lite, för att öka min styrka något. Anledningen till att jag började med detta var att jag i augusti 2008 slog av axeln vid ett badförsök.

Augusti 2008. Jag är klen så in i bomben. Anledningarna är flera. Primära anledningen är den att jag inte gjort ett skapandes dugg sedan värnpliktens gröntjänst sommaren 1997. Sedan dess har jag inte gjort ett förbaskat jota. Visst, lite korpulering med flickvänner erbjuder visst viss träning, men ingalunda tillräckligt mycket för att göra en till biff.

Året 2008 var även året då jag försökte leva på min konst. Det gick .. sisådär. Resultatet av en tunn plånbok blev viss svältkost.

I september 2008 vägde jag 65 kilo och var dessutom svag. Ett lätt byte för en hård vattenyta.

Och sen började jag vardagsträna. I början var det ett företag att överhuvudtaget lyckas göra en armhävning eller fler än fem situps. Kroppen skrek och smärtade men jag gav mig inte. Excel-ark med färgglada kurvor gav mig motivation, inte minst som jag publicerade dem på webben, för folk att följa.

Ansträngningar gav resultat och jag köpte i början av 2009 det första träningsredskap jag någonsin ägt. Ett gummiband. Plötsligt kunde jag belasta ytterligare och kurvorna blev än mer färgglada.

För inte så länge sedan köpte jag mitt andra träningsredskap någonsin. Min livsfarliga chin-up-bar.

Och igår visade vågen blott några futtiga kilon från 90.

Visst har uppgången medfört en del extra fettvävnad på min lilla kropp, men procentuellt vågar jag påstå att min fettprocent är den samma eller iallafall väldigt snarlik den jag hade från början.

Vanlig vardagsträning har hur som helst fått mig att gå upp nästan 25 kilo på 18 månader. Bra grejer.

Och då har jag INTE använt några produkter för viktökning (gainers) – men så här i efterhand skulle jag nog ha gjort det om jag där och då bara visste at tde fann.